Jag längtar efter lite ny 3d-estetik

Jag gillar ju att orera om 3d-printing som ni vet. Och nu ska jag orera lite till. För jag känner att vi måste prata lite om estetiken.  Mycket av det vi ser nu från till exempel Iris Van Herpen, Alexis Walsh, United Nude,  Vojd Studios och andra, har ett lättigenkännligt skulpturalt, organiskt, lite gothigt formspråket. Jag gillar det – allt som avviker från eller kan komplettera vår tids vurm för minimalism och strama linjer är intressant.
Samtidigt ser man en annan skola hos exempelvis Nervous System eller Danit Pelag som jag nyligen skrev om, där man skapar släta, rörliga ytor med hjälp av massor av små sammanhängande bitar och där slutresultatet uppför sig mer som vanlig textil. Men även där finns det här organiska draget, genom de många små bitarna som sitter ihop i långa sammanhängande kedjor.
Och hur snyggt och fantasieggande allt detta är är, har jag kommit på mig själv med att tänka att ”det där har jag sett förut”. Så, är det själva teknikens och materialens inbyggda begränsningar som skapar den här känslan? Eller är det mer att en viss smaktyp ”gäller” just nu? Vad tror ni?
Jag vet bara att jag går och längtar lite efter något nytt. Något som känns ”aha!” igen.

I’m longing for a new kind of 3d-esthetic
As you all know, I like to rant about 3d-printing. And now, I would like to rant some more. Because I feel like we should talk a little about the esthetics. A lot of what we see right now from for instance Iris Van Herpen, Alexis Walsh, Anouk Wipprecht, United Nude, Vojd Studios and others, do have an easy to recognize kind of sculptural, organic och gothic design language. I like it – anything that differs from the minimalism and stern lines of our time is interesting to me.
At the same time there’s another approach at for instance Nervous Systems and Danit Pelag that I wrote about recently, where you create flat moveable surfaces with the help of many interlaced pieces and where the end result behaves more like regular textile. But even there, you can see that organic streak.
And no matter how exciting this is, I have recently caught myself thinking that ”I’ve seen it before”. So, is it the actual technology and the material’s built in limitations that creates this feeling? Or is it rather a certain ”type” of taste that happens to be in fashion right now? What do you think?
All I know is that I’m longing for something new. Something to go ”aha!” over again.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s